Aug 052012
 

Ulla har sprungit hälften så många pass i år men springer ändå på samma tid på maran. Jag har alltid sagt att hon är en muskellöpare och inte har något steg att tappa. Hon springer alla pass oavsett längd i samma tempo. Det är ingen större skillnad i tempo på 10 Km och Marathon.

Ulla vill bli snabbare men ända sättet att bli snabbare är att springa fortare på träning och det är jobbigt, speciellt när man har ansträngningsastma. Jag har sett Ulla med blåa läppar kippa efter luft, jag har också levt med astman genom Ulla.

Man kan säga att Ulla konstant lever på hög höjd men att hon inte kan komma ned till havsnivå för att ha nytta av sina otroliga blodvärden. Hon har fantastiska järnvärden och blodvärden. På de stora hälsotesterna var läkaren osäker på om maskinen fungerade som den skulle när blodvärdet skulle mätas eftersom resultatet var så bra.

Att då självmant söka sig till gränsen där lungorna knyter ihop sig och fungerar till en tredjedel när kroppen skriker efter syre, huvudet dunkar och det susar i öronen. Jag förstår att det inte lockar.
Det jag försöker få Ulla att göra är att undersöka vilka marginaler som finns, att våga bryta det invanda tempot och testa lite variation i hastigeheten.

Vi gick ut ganska brutalt. Jag föreslog en snabb uppvärming följt av 3000 meter på IP. Just 3000 meter är oerhört långt när man springer snabbt. Men ändå tillräckligt kort för att man ska kunna hålla uppe hastigheten. Den mentala resan till närbelägna IP var oerhört lång för Ulla men vi startade kl 9 men uppvärmning.

Redan på uppvärmningen märktes att hon inte har en susning om vilket tempo som är lagom, hon har ingen känsla för ansträngningsgrader. Första varvet sprintade hon på, och andra varvet gick så snabbt att hon fick gå en bit. Här finns saker att lära sig.

Så 3000 meter, 7 och ett halvt varv. När Ulla kommit ned i normal andning startade vi. Ulla sprang iväg i ett piggt tempo och de första 200 metrarna på 1.03 min. Jag trodde då att hon anpassat farten för 3000 meter men vet nu att hon saknar känsla för ansträngningsgrad.

Första 1000 m på 5.33 min. Sedan börjar hon bli trött och får lägga in några meter promenad ibland för att få någon kontroll över syrebristen. Viljan är stor och hon fortsätter springa trots att kroppen kippar efter luft. Sista varvet avslutar hon på 2.13 min och 3000 meter på 17.54 min.

Ullas första kommentar var ”Aldrig mer”. Sedan satt vi en stund. Ulla höll i sitt huvud som riskerade att explodera samtidigt som hon försökte få i sig så mycket luft som möjligt.

Om det nu blir något mer 3000 meter så behöver hon ta det lugnare för att kunna få en bättre tid.
Vi vet nu att hon grejar 5.30 min på 1 Km. Troligen ännu snabbare om det bara är en Km.

Jag hoppas att hon springer mer varierat på distanspassen och testar fartvariationer, naturliga intervaller där kroppen bestämmer tempot, det bestäms inte av en själv eller av någon klocka. Då lär man sig var gränserna går och får en känsla för ansträngningsgrad.

Det går inte att göra så mycket åt astman, det är där, men det går att lära sig var den finns.