jan 162013
 
Här är barnvagnslöparen Krister i en spurtuppgörelse med Leif Anderberg. Danderydsloppet 2005

Här är barnvagnslöparen Krister i en spurtuppgörelse med Leif Anderberg. Danderydsloppet 2005

Satt i dag och lyssnade på mina arbetskamraters vedermödor när det gäller sina barn. Det var nattvak på grund av tänder, det var problem med dagis o s v. För att inte tala om dom något äldre barnens potträning, vilka bekymmer rymmer inte den övningen. Den samlade bilden av det hela var inte så munter. Mitt i allt i hopa visade en mamma ett kort på sin lilla dotter, titta så söt Mia är i sin nya overall. Då blev plötsligt all världens nattvak och pottbekymmer bortglömda. Den ena solstrålen efter den andra visades på bild av stolta pappor och mammor.

Plötsligt slog det mig att det lika gärna hade kunnat vara ett gäng löpare som satt där. Om potträning byttes mot backträning och dagisbekymmer byttes mot skadebekymmer, så skulle likheten vara slående. Eller??? Man springer det går trögt, benen är som stumma telefonstolpar, lungorna har sedan länge sagt upp bekantskapen med en. För att inte tala om den där hälsenan som envisas med att ömma så fört man springer i backar. Så helt plötsligt på ett träningspass har telefonstolparna bytts ut mot vingar. Lungorna har en överkapacitet utan like, man blir inte andfådd hur fort man än springer. Solen skiner fast det regnar, hela livet leker. Då har man glömt både telefonstolparna och den ömmande hälsenan, löpning är det bästa som finns. Likheten mellan barn och löpning är slående, tycker jag. Jag log för mig själv och höll med om att lilla Mia var väldigt söt i sin nya overall.