Maj 042013
 

Om man som jag inte gillar att springa i terräng, inte är bra på att springa i backar, vad gör man då i LidingöUltra? Det är en fråga jag inte kan besvara på ett bra sätt. Möjligen är svaret att jag är lite av en självplågare. Nej, skämt åtsida.

I går var det dax för femte Lidingö Ultra 50K,vi skulle starta för fjärde gången. Jag var mycket tveksam till hur det skulle gå, så Peter lovade att springa med mig. Hålla koll på tider och var repen dras, jag skulle bara behöva springa. Annica startade för femte gången, hon beslöt att göra sällskap med Peter och mig. Som hon så klokt sa – Det är roligare att gå i backarna med sällskap, än att gå i backarna ensam. Jag är mycket glad att jag hade dom båda med mig. Det blev en tuff resa för mig.

Utan deras pepping och glada tillrop hade det inte gått, jag var redo att bryta vid 26 km.

Foto0353

Redan vid 5 km var det jobbigt i benen. Ingen bra början om man betänker att det återstår 45 km, dessutom den hel del backar. Peter märkte att jag blev helt tyst, inget bra tecken, det vet han sedan tidigare. Men Peter hade koll på tiden och rapporterade att vi gick under maxtiden på varje kilometer. Så vid 26 km när jag skulle gå av hade vi ca 18 minuter till godo.

Både Peter och Annica var envisa med att jag inte skulle bryta utan lunka vidare.

Foto0354

Om vi kör till 39 km så blir tiderna generösare var deras mantra. Det är bara det att 13 km är långt när benen är blytunga. Jag försökte med – Om ni sticker så slipper ni bli sinkade av mig. Det var inget resonemang dom köpte. Jag bet i hop och lunkade på så gott det gick. Hur det nu var så passerade vi både 30 och 35 km, i en alternativ löpstil. Magen började göra sig påmind om att den inte var helt glad med min aktivitet.

Äntligen kom vi till Grönsta gärde och det sista repet vid 39 km. Medan Peter och Annica drack och talade med funktionärerna stod jag och tittade längtansfullt på dom som var på väg mot mål.

Foto0359

Jag muttrade att nu vill jag inte mer. När dom hade druckit färdigt gav vi oss i väg igen, nu med mer gång än spring. Vi passerade maran efter ca 6 timmar och 5 minuter. Nu var jag övertygad om att vi måste springa för att klara maxtiden, Peter vidhöll att det var gott om tid, det var bara att gå så fort jag kunde så var det frid och fröjd. Jag muttrade något ohörbart men travade vidare. Nu var det ”bara” 8 km kvar. Magen sa att nu fick det vara färdig sprunget och vände ut och in på sig. Stackars den funktioner som var tvungen att gå 50 meter efter oss, det kan inte ha varit kul.

Foto0356

Jag sa att jag ska i alla fall springa inne på Lidingövallen, där går jag inte. ÄNTERLIGEN var målet inom synhåll, nu skulle det snart vara över och mina stackars ben skulle få vila.

Vi sprang hand i hand in i mål alla tre. Både Peter och jag kom sist, med så vad då, vi gjorde det. Annica vann ett pris på sin nummerlapp, jag fick sitta en stund på höjdhoppsmattan, det var himmelskt skönt.

När vi kom till Rinkeby var vi hungriga. Det finns en Pizzeria som har goda pizzor så vi beslöt att gör det besök där.

Tänk vilken tur jag har som har så härliga medlöpare, utan deras stöd hade jag inte kunnat säga att jag klarade Lidingö Ultra 2013. All heder till deras tålamod och envetna pepping.

Väl hemma och i säng är det slut på en skön men jobbig dag.