Feb 092014
 

Det gick vägen, fast det var med nöd och näppe. Efter två månader utan att kunna träna riktigt var det dax för att köra Karlstad 6h inomhus. Jag har ju bara gått, visserligen ganska långt och mycket men ändå, det är inte samma sak som att springa. Jag var mycket tveksam om det var möjligt att klara en mara under sex timmar.

Det flöt bra dom första tre timmarna. Sedan började benen ha en del att säga om detta dumma tilltag. Det är ganska trångt på banan eftersom det bara är den innersta banan som är platt. Resten av banorna är doserade vilket gör det svårt att springa där när man inte är så snabb att man har nytta av doseringen. Men alla försöker att ta så mycket hänsyn som möjligt, dessutom är det skönt att springa i kortbyxor i februari.

Annica sprang stabilt och såg mycket nöjd ut. Peter har inte heller tränat så mycket, en envis snora har satt sina spår i träningsdagboken, men han tuffade på bra. Jennifer hade lite svårt i början med en krånglande vad, men efter en stund blev det bättre och hon kunde köra som hon ville.

Dom sista två timmarna fick jag känna av att jag inte hade den träning som jag borde ha haft, men det gick i alla fall framåt. Peter hjälpte mig på slutet med att räkna på hur jag låg till i tid för att klara tidsgränsen. Aj, vad jag fick lita på slutet, det var inte kul. Det gjorde bara ont, fast att ha kommit så långt och missa med så lite var inte att tänka på, det skulle gå. Jag fick sluttiden 5.57.33. Jag är nöjd med att nått mitt mål, men nu ska det bli träning av.

Det var en trött men nöjd skara som tog bilen till Scandic hotell för att äta och få diplomen.