okt 192014
 

Ömma ben, stela leder och ett saligt leende. Det är resultatet av att ha klarat Växjö marathon för fjärde gången.

Det var en grå morgon som mötte oss när det var dax att gå ner till simhallen i Växjö. Inte regn och inte uppehåll utan lite disregn och ca åtta grader varmt. Efter att vi hämtat nummerlappen och hejat på dom vi känner satt vi och pratade med paret Dolk. Dom hade nyss kommit hem från varmare breddgrader och tyckte det var ruggigt.

Vi skulle spring var för sig i dag. Så Peter sprang i väg medan jag försökte hitta löparlunken. Alla drog i väg med en salig fart så jag var snart sist eller trodde att jag var det. Det var trögstartat, benen ville inte riktigt vara med men jag höll tempot bra i alla fall. Jag kom i kapp Stig Söderström efter några kilometer han gick med en man och pratade.

När jag närmade mig femton kilometer kom Peter i kapp mig för varvning. Han var inte heller pigg i benen och beslöt att slå följe med mig. Det var inget jag tackade nej till. Vi lunkade på så gott jag kunde och Peter räknade ut vilken tid jag skulle ha på nästa femma. Det är åtta varv och det flöt på skapligt, att jag skulle gå under fem och trettio insåg vi ganska snart vara uteslutet. Målet var att tappa så lite som möjligt. Peter är en fena på att räkna ut mina tider och lika dålig på att räkna ut sina egna.

Om du kan hålla farten likadant på det sista varvet som på det näst sista så får du en sluttid på 5.38 löd Peters kalkyl. Visst muttrade jag, lätt som en plätt om bara inte benen gjorde så förbaskat ont. Men hur det nu var så hägrade målet och jag fick lite extra ork, så sluttiden blev 5.37.14 och jag var inte sist, inte allra sist i alla fall. Fast utan Peter´s hjälp hade det varit svårare att motivera mig att lunka i stället för att gå. Peter fick ju springa ett varv extra på det här viset, men hans sluttid blev 4.52.