nov 102014
 

Nu har vi sprungit Nice marathon, eller som det egentligen heter ”Marathon des Alpes-Maritimes Nice-Cannes”.
Loppet startar i Nice, Frankrike, med bara 10 Km från Monaco. Vi springer längs kusten via Antibes till Cannes.
Enligt banprofilen ska det vara i stort sett platt utom en uppförsbacke från 22 Km till 34 Km. Så platt var det inte i verkligheten, men det är inte heller så kuperat som namnet ”Alpes” antyder. Alpes-Maritimes är namnet på området.

Vi åkte till Nice tidigt på fredagen den 7e november och kunde hämta ut nummerlapparna i marathon expo som placerats längs strandpromenaden. Det går inte att missa. I expot finns mängder av produkter för löparen. Här finns också en mängd representanter för olika lopp så du kan fråga och få information. Det mesta är dyrare i Nice än i Stockholm.

Loppets hemsida är fullmatad med information om loppet men även lite om hur det fungerar i Frankrike, tex med turistskatten på 1,5 euro / person och dygn och att tåget Cannes-Nice i år påverkas av reparationer osv. Bra solid information som man har nytta av. På Franska och Engelska.

Ulla och jag gillar att se en ny stad genom att fotvandra till allt vi vill se. Så gjorde vi denna gång med. Redan på fredagen avverkade vi kyrkan vid hotellet, Ryska kyrkan, strandpromenaden, en mängd parker och bostadsområden, försvarsanläggningen och lyxbåtshamnen. Vill man se lyxiga båtar så finns det många sådana i Nice och ännu mer i Cannes.
I Nice såg vi ett fyravåningsfartyg och i Cannes låg de ankrade i rader i hamnen. De små båtarna hade bara två våningar över vattenytan.

Det var toppenväder på fredagen och även på lördagen. Nu hade vi tittat på en hel del på fredagens 7 timmar och minst 20 Km men vi gick vidare på lördagen och åkte det lilla tåget som startar från strandpromenaden. Vi vandrade runt i gamla stans gränder, besökte marknaden med blommor, frukt, grönt, honung, fransk nougat förstås, och hantverk. En tjej gjorde inbjudningskort och när man öppnade kortet kunde det komma upp ett skepp eller ett träd i tre dimensioner. Enastående vackert. Vi vandrade minst 4 timmar och ytterligare minst 10 Km på lördagen.

På stranden är det några tappra som solar, mediterar, chillar och pratar. Några försöker ta selfies (kort på sig själva) där det ser ut som de ska bada men i själva verket går de genast upp igen.

Det är alltid problem att hitta riktig mat i Frankrike. De kan inte riktigt det där med mat. Vi har besökt Mc Donalds ganska ofta utom ett par gånger då vi fick tag på Italienska restauranger. Eller vad tror du om en fiskrestaurang som heter Bacon, eller en restaurang som serverar ”grilled socca”.

Det fina vädret från fredagen och lördagen var borta på loppdagen. Söndagen bjöd på uppehåll med regntunga skyar som bara ville ha ut oss på banan innan de släpper sitt innehåll.
Vi pratade med ett franskt par som hade sprungit fyra maror tidigare, vi tipsade om Stockholm marathon. Och så pratade vi med två engelska herrar som skulle springa. Den ena killen hade skadat foten och som den ortoped han är hade han förbjudit sig själv att springa på foten, men han skulle trotsa läkarens order för han vill verkligen göra loppet idag.

Vi hade vår plan klar för loppet; min uppgift är att hålla Ulla så nära 7.30 min/km som möjligt och hon ska i sin tur hålla mig informerad så jag inte behöver vara tankeläsare också. Vi har ett kräk-index hur eländig magen är och anpassar loppet hela tiden efter hur det känns. En 8a är väldigt illa men kan gå ned om man snabbt tar åtgärder. En 9a då är det snart kört, och vid en 10a då är min uppgift att hålla i Ullas hår så det inte är i vägen. Ju mer vi kan hålla oss lågt på indexet ju bättre blir sluttiden.

Redan vid 1Km måste vi justera kläderna och packa ned i ryggan. Jag har med ryggan för att det ska vara mer flexibilitet. Nu är vi nästan sist. Bara två löpare bakom oss.
Ulla kör på i 7.30 min/km men hon känner att det det tar emot idag. Vi har två fokus och det är 7.30 min/km (5.15 tim i sluttid) och som långsammast 7 km/tim (6 tim i sluttid), däremellan ska vi röra oss.

Vi plockar löpare vartefter och har 1.20 tim på 10 Km. Bara 5 min över målbilden på 1.15 tim. Det är inte magen idag utan allmän seghet.
Vi når den häftiga byggnaden som snirklar sig genom landskapet, här där bjuds ett tillfälle att kontrollräkna hur många vi har efter oss. Regnet jobbar metodiskt med oss löpare medan vinden är mer nyckfull. Det finns inte mycket att komma ihåg från banan utom att den inte är plan. Vi drog ned kepsen ännu hårdare och bara försökte ta oss framåt.

Både Ulla och jag räknar skalper, lägger till en när vi springer förbi och drar ifrån en när någon kommer förbi oss. Jag matar Ulla med positiva siffror. Eftersom det går trögt idag så bollar jag med 7Km/tim tempot; hur mycket vi har till godo och hur långsamt vi kan springa och ändå klara det. Ulla är trött men siffror som ”Du måste greja 4 Km på 55 min” fungerar, Ulla blir lugn att jag har koll och kan fokusera på att ta sig fram så snabbt som magen tillåter.

Det finns många avancerade fastigheter närmare Cannes. En sak många har gemensamt är att de är igenbommade för vintern. Nu när badgästerna är borta och vinden tilltagit så är skärmsurfarna aktiva.

Vi bryter mållinjen efter 5.47.31 timmar och Ulla är ett steg närmare att nå 100 marathon, ja jag med förstås, men mitt mål är att göra vad jag kan för att Ulla ska nå sitt mål.
Vi får varsin FINISHER-ryggsäck och lite ätbart. Vi är genomfrusna och frågar efter den buss som ska ta löparna till Nice. Rakt fram till vänster. Det var en bra bit till bussen, oskyltat, och de franska löparna var lika förvirrade. Men jag hade kollat upp innan vi reste så jag följde min instinkt och vi kom rätt. Ulla skakade upp på bussen och somnade.

Väl i Nice vandrade vi förbi Mc Donalds och köpte fyra varma hammisar att ta med. Ulla höll i påsen som om det var livsviktigt innehåll. Ulla gnagde i sig burgare och somnade igen. Jag surfade på nätet tills hon åter visade sina bruna ögon och förklarade att vi ska ut och äta NU!! Nu ösregnade det än mer och blixten måste ha slagit ned i närheten men Ulla gick inte att stoppa, vi ska äta. Vi ratade två restauranger eftersom de hade enbart fransk meny och hamnade på Subway där de hade både bra meny och hjälpsam engelskspråkig personal. Killen bakom disken var åskrädd men han lyckades ignorera det och fixade mat till oss.

Hemresan gick bra men om du någon gång tänker tanken att luncha på mellanlandningen i Frankfurt så glöm det. Det var bara smörgåsar över allt så vi fick fråga personalen om det finns riktig mat. Jodå på övervåningen sas det finnas en Itailens restaurang med varm mat. Väl där fanns det än mer smörgåsar som vi kunde få värmda.

Så hur var det då?
Organisationen är bra och det är ordning på loppet. Mycket bra längs banan med fullt utrustade depåer var 5e km + toaletter, och svampstationer med vatten där emellan. Hemsidan är bra, informationen är bra. Loppet är ganska stort med nästan 7000 marathonlöpare i mål. Reptiderna verkar inte vara så hårda som hemsidan säger eftersom löpare kommit in på 6.22 tim både i år och förra året. Hade vädret varit bättre och om vi haft en bättre dag så hade vi nog varit mer benägna att skatta loppet högre än vi gör.

På flyget hem fick jag tag på Aftonbladet och såg på baksidan kolumnen ”Vi 5” där fem svenskar fick frågan ”Kan du tänka dig att flytta utomlands som pensionär?”
”-Ja absolut. Gärna Franska rivieran. Det svenska klimatet är ju inte så roligt”.