Apr 132015
 

Kristina hittade Connemara marathon på nätet, Ulla nappade på idén att åka hit, och därför går jag nu här med smärta i knät uppför en backe som varken har början eller slut. Det är slutet på loppet med bara 4 Km kvar och här i backen finns gräsätande får och tid att reflektera över resan.

För att komma till Galway åkte vi flyg från Arlanda till Dublin, sedan 13 Km taxi (21 Euro) till Heuston station för att ta tåget (2.20 tim) till Galway som är på västra sidan av Irland.
Jag skulle kunna skriva mycket gott om Irish rail. De gör allt rätt.
Loppet går inte i Galway, det är en timma med arrangörens bussar, men mer om det senare.

Vi fyra (Ann-Marie, Kristina, Ulla och jag) tog in på B&B som låg på gångavstånd från stationen.
Det finns massor av B&B i stan, massor av bra restauranger och mycket shopping. Allt kretsar kring det stora torget. Staden har på 20 år ökat befolkningen 7 faldigt till 80 tusen. Mängder med nya bostäder har byggts, så staden är både medeltida och toppmodern på samma gång.

Kristina pratade med de som vet och fick massor med tips på bra restauranger som vi sedan testade. Vi har ätit allt från jättegoda creps till gourmémiddag. Och shopping. Det finns en liten liten sportbutik i gallerian, en filial till den jättestora butiken de har i köpladorna utanför citykärnan. Vi besökte de två butikerna många gånger och gjorde fynd varenda gång.

Så var det detaljen med loppet och löpningen den 12 april 2015. Arrangören fixar buss från Galway ca 40-50 Km så alla löpare kan komma till starten. Banan är en rundbana i naturreservatet Connemara. Hela varvet + lite till blir 63 Km, det är ultraloppet. Sista 42 Km på banan utgör marathonloppet, och de sista 21 Km är halvmaran.

Ultralöparna får en genomgång av säkerheten och ges möjligheten att lämna påsar till de olika kontrollerna. Marathonlöparna och halvmarathonlöparna får inte den möjligheten. Jag hade inte läst på ordentligt och missat att vattenkontrollerna är just vattenkontroller och inget annat. Du får alltså enbart vatten i flaska, absolut inget annat.

Åter i bussen fick vi åka en liten bit till och blev avsläppta på en väg där starten skulle gå. Det blåser, det duggar, det är +4 grader varmt. Jag är en av få löpare som har täckta ben och dessutom vindjacka. Starten går kl 9.

Ultralöparna kommer iväg kl 9.00 och har nu max 2.30 tim att nå 21 Km / starten på marathomloppet, annars är det ridå för idag. Efter 2 Km passerar vi målet och har nu 61 Km kvar att löpa.

Efter 8Km kom första vattenkontrollen och jag har ännu inte insett att det är allt som erbjuds. Eftersom jag gillar att ha med lite depåer var det ingen kris i början. Jag håller ett stadigt tempo strax under 7 min/km, det tempo jag tänker hålla idag. Inser att jag är näst sist, och egentligen i onödan. Springer om 20 löpare och lägger mig i rätt tempo igen.

Mina kalkyler håller, jag gör de första 21 Km på 2.20. Nästa 21 Km måste klaras på 3 timmar + de 10 minuter jag hade till godo. Det blåser fortfarande men det utlovade dagsregnet uteblir. Istället börjar solen titta fram. Vi springer i dalgångar, längs sjöar och på hedar. Och vi är omringade av de snöbeklädda bergen med molnen på topparna. Det rinner vatten nedför bergen, det bildar bäckar som rinner ned i sjöarna.

Nu är det snart energikris. Jag hushåller med de resurser jag har och hoppas att det bakom varje kurva ska dyka upp en kiosk. Om jag inte äter snart så kommer jag inte att klara loppet. Om jag äter mina depåer så får jag problem senare. Klarar maran på 5.10 tim och har 20 min till godo mot repet.

Vid 43 Km får jag se två underbara ting. Ett café som säljer varma scones, och Ulla som möter mig.
Härligt att se Ulla, men tråkigt att hon fått bryta efter 21 Km. Hennes löpning fungerade inte idag.
Jag bunkrar upp och får även gel från Ulla. Nu finns alla chanser att klara de sista 21 Km.
Ulla åker bil tillbaka till målet. Jag fortsätter loppet och börjar med att forcera en enorm backe.

Det är början till löparknä på vänster sida. Båda knäna är trötta. För tre veckor sedan sprang jag Balaton Ultra 4 dagars 194 Km och har därefter varit förkyld och inte sprungit en meter. Jag är frisk nu men igår hostade jag så jag fick ont i huvudet. Jag springer därmed på erfarenhet och vilja mer än gedigen träning. Det man inte tränat innan får man som smärta på loppet istället.

Nu är det sniglarnas kamp. Jag kan välja på 7.30 min/km och smärta, eller snabb promenad i 8.20 min/km. Försöker jogga så mycket som möjligt för att om möjligt nå målet någon gång.
Men nu går jag i den här oändliga backen och är glad. Jag har fått reda på att Ulla och Kristina är vid målet och väntar på mig. Knät är på gränsen att bryta pågående driftsavtal och jag måste sockra med promenad för att det ska fungera.

Når till slut målet, träffar Ulla och Kristina, får en mugg varm soppa och goda mackor att äta i bussen till Galway. 63 Km är normalt en lång men överkomlig sträcka för mig. Uppladdningen var väl inte optimal men jag fick inga men av att springa så i efterhand var det ett vettigt beslut.

Kristina grejade marathondistansen och Ann-Marie grejade halvmaran. Ulla sprang halvmaran men hade siktat på maran. Vi gick ut och firade med pastamiddag på kvällen.